Klass 1 ponny

Visning för domare

 Över en vecka har gått sen E försvann. Torsdagen blev till en enda soppa. Jag gick omkring i hagen, pussade på ponnyerna och funderade om det verkligen var sant att han var borta.. helt sjukt egentligen att man tror att allt bara har varit en mardröm när det egentligen är en stark sanning bakom.

På lördag morgon steg vi upp klockan 3.00 och lastade hästarna 3.30 och begav oss iväg till Kokemäki. Fyra timmar tog det att köra och jag såg en timme kanske på vägen dit. Jag hade haft svårt att hitta hästskötare med mig, jag var minsann ute i sista minuten, men som tur var kom gubben M med mig och han var lycklig över att få komma med på en liten resa med mig och sambon.

Stolt matte på ryggen.

Väl vid kokemäki lastade vi av och jag började skritta Alma en timme. Jag hade fått rådet att göra så av uppfödaren eftersom hon två gånger hittills schabblat bort utställningar med att dra och hålla på inne i utställningsringen. Jag antar hon har trott det ska tas med fart ?

På plats fanns ca.40 russ. Det känndes väldigt lite jämfört med shetlandstillfällena. Där kryllar det minsann av ponnyer alltid. Men russ folket var verkligen trevliga. Jag pratade med en del av dem och det gick hur smidigt som helst. Min finska är inte den bästa, men lite kan jag ju prata och för det mesta förstår de ju vad jag menar.

Vid visningen var Almas klass den största för dagen. Tolv stycken russ ston och alla var faktiskt i mina ögon väldigt fina. Alla verkade iallafall vara snälla ston.
Jag visade Alma för en svensk domare och jag sa direkt att jag pratar svenska, och det tyckte han var extra roligt. Han tittade kanske i två sekunder på Alma och sen tittade han på sekreteraren och sa: "Dethär är en gotlänsk häst va ?" HUR kunde han vet det undrar jag ?
Visningen gick fint, Alma drog inte va mig armen och höll sig fint vid min sida. Jag var så lycklig när jag kom ut från ringen att jag både kramade och pussade Alma och gav henne morot. Det märktes att hon förstod att nu hade hon gjort riktigt rätt.

När alla ponnyerna visats blev det prisutdelning. Jag blev först placerad femte i ledet, men sen flyttade han fram oss som fjärde. Jag dansade en liten segerdans, jag var så stolt över en fjärde plats. Och sen blev dags för rosetterna och så ger han oss en första klass rosett! Och jag var så överlycklig. FÖRSTA klass, det hade jag aldrig kunnat fantisera om.

Ja, och sen åkte vi hem igen. Alla glada i hågen, och ganska trötta dessutom. Gladast blev nog ponnyerna när vi kom hem och de fick lägga sig ner och rulla, för som sagt det bästa med hästlivet är väl att man ska vara lite skitig allt som oftast ?