Jag kände nu att min allra första häst också förtjänar en sida här på min blogg.Dethär är min allra första häst och ponny Marylynn, kallad Bella av allt och alla.
Bella var född 1993 i Sverige. Hon ägdes av en familj i Vännäs, Umeå då jag köpte henne.
Bella hade varit både barnponny och tävlingshäst under en lång period, men eftersom den yngsta dottern i familjen blivit för lång för Bella så ville de sälja henne till ngn som ville ha en rolig häst att rida i skogen med och att hon skulle få ett värdigt pensionärliv efter år på tävlingsbanan.
Jag hittade Bella via annons på både hästnet och blocket, och blev förälskad.
2 Oktober 2009 styrde jag kosan till Sverige för att hämta ponnyn som jag endast sett på nätet. Bella hade samma dag blivit behandlad av kotledsinflammation i frambenen, men förväntades bli helt återställd enligt veterinärerna som tyckte att hon var en så helfin och kanonponny.
Bella stod i ett litet mysigt stall tillsammans med två andra hästar. Hon var nöjd och glad och stod och åt då vi kom. Provridning var det ju inte på tal om då hon blivit behandlad samma dag och skulle försiktigt sättas igång igen efter en viloperiod. Men det kvittade för mig... jag kände verkligen att jag funnit en superfin ponny.
Vi for hem med båten. Bella stod så snällt och lugnt hela vägen så emellanåt funderade vi om vi ens hade någon häst på släpet. Då vi satt på båten satt jag länge och tänkte: äntligen.. äntligen har jag fått köpa min alldeles egna ponny.
Väl hemma, mitt i natten, steg Bella ut på stallsplanen och tittade sig omkring. Månen lyste och allt var stilla. Det såg verkligen ut som Bella tänkte: "Jahapp.. de va här man ska bo nu då." Och så började hon beta. Ingen stress eller panik. Hon var bara Bella.
Dagarna gick och jag för varje dag som gick konstaterade jag hur mycket jag tyckte om henne. Hennes personlighet passade precis in. Lugn och behaglig, lite envis men aldrig dum.
Benen blev bättre och bättre. Jag prövade rida henne och gillade att sitta barbacka på hennes stora runda manklösa rygg.
Bella stod i en sjukhage brevid sin kompis Toya. Toya hade troligtvis ett stort hormonfel denhär tidpunkten på året. Hon var väldigt stressad, sprang omkring och var hela tiden nervös och rädd. Jag tror också att hon faktiskt inte trivdes att vara bara med en häst utan att hon hellre tyckte om flocklivet.
Toya skulle visa sig vara den värsta kompis Bella kunde ha haft med sig i hela sitt liv..
14 November... en vanlig dag. Jag och A har varit till Esse och tittat på tävlingar. Nu bestämmer vi oss för att vi ska släppa ihop Bella och Toya.
Ihopsläppet går bra, men Toya är ganska nervös. Hon rusar undan och försöker komma ut ur hagen till att börja med. Efter en stund står de med huvdena ihop och betar glatt tillsammans. Vi står en timme och tittar. Damerna ser nöjda ut och jag och A bestämmer oss att ta en tur iväg till Nykarleby för att titta lite andra hästar före kvällsintaget.
Vi kör runt och hamnar vid Tavast Bondgård. När vi är där ringer gubben M. Toya är lös och står utanför köksfönstret, var är Bella!? Jag säger åt honom att jag kommer hem och ber honom titta där det finns mat, dit går nog Bella.
Fem minuter senare ringer gubben M. Han har hittat Bella. Hon ligger ner på marken och är genomsvettig. Han är i ren panik.
Jag säger åt honom att säga till Bella att stiga upp. Han gör det och Bella stiger mirakulöst upp. Och hon står på tre ben..
En magkänsla säger mig medsamma att nu är benet brutet och inget annat. A säger åt mig att det säkert inte är så, men jag vet... Det är idag jag får avliva Bella.
Ringer hovslagaren för att se efter både gubben och Bella. Han har fågelinfluensan till på köpet.
Vi anländer hem igen. Jag springer till hagen och hovslagaren är där. Jag ser att det inte ser bra ut.
Hovslagaren säger benet är brutet uppe vid hasen. Det dinglar och hänger och ledar inte mera... det är bara slappt. Det gör så ont för bella att hon inte ens kan sätta benet i marken.
Jag skriker rakt ut. Vi vet alla att det är Toya som sparkat henne.
Jag ringer.. gamla ägaren.. veterinären.. vänner.. ridlärare.. alla som kan tänkas ha svar. Veterinären lovar komma, för jag behöver ha ett svar före jag tar ngt beslut.
Under tiden har vi lagt hö åt bella, täcke på och försöker ge henne vatten. Hon är pigg, och till synes nöjd. Man skulle inte kunna tro det är något fel på henne heller, även fast hon borde haft enorma smärtor.
Hon börjar titta mot stallet och sen på mig, varför är vi här när Toya är ensam i stallet? Hon börjar självmant hoppa. På tre ben hoppar hon femtio meter. Den sista biten stöder vi henne från alla sidor och kanter för att hon ska orka. När hon ska in i stallet gör det riktigt ont att hoppa på betongen. Men in kommer hon, till en tyst Toya.
Jag skriker och gapar allt vad jag kan åt Toya. Om jag skulle haft ett gevär skulle jag skjutit henne på studs. Jag var så arg.
Veterinären anländer. Hasen är totalförstörd. Det finns ingen utväg. Hon är för stor, tung och gammal för att göra något. Det är dags att ringa Backlund.
Backlund kommer. Han klappar Bella, frågar vad som hänt och lite om hur Bella är. Han tycker hon ser klok ut. Jag kramar Bella och undrar när jag ska vakna upp ur mardrömmen som tagit över verkligheten ?
Jag går in till gubben M, han ligger på soffan och har tagit nitro.
När jag tittar ut ligger Bella på marken.. redan långt borta från smärtan.
Jag går ut igen och tittar på min älskade ponny som ligger död på marken med ett hål i huvudet. Toya hummar inne i stallet och jag sjunker ner på marken brevid Bella.
Backlund kommer och tar av henne skorna och börjar lägga rep runt benen som han ska lyfta upp henne med. Jag säger åt honom att han inte får ta henne, och han säger att han gör det inte om jag inte vill. Jag vill ha henne begravd, och det får jag.
Dagen efter tatuerar jag in Ciao Bella till min av henne i nacken. Jag gråter och gråter i månader efter henne och ber att jag ska få se henne en sista gång. Och det får jag..
I en dröm en natt kommer hon till mig i hagen. Det är dimma och enda som hörs Alla ord, meningar som yttrast under kvällen hon dog hörs runt omkring mig. Bella kommer fram till mig, hålet i huvudet syns och hon går på alla fyra ben. Jag smeker hennes huvud och hon tittar länge på mig, som för att säga tack för allt och vi ses igen matte.. Sen vänder hon sig igen och går iväg i en dimma och försvinner. Då vaknar jag och inser att nu är hon verkligen borta.
Varje gång jag skriver eller funderar igenom denhär berättelsen gråter jag. Jag förlorade en av mina bästa vänner den dagen. Det var min ponny. Bella skulle ha fyllt 19 år iår 2012.
Jag ångrar än idag att jag släppte ihop Bella med Toya. Men hänt är hänt, och Toya mådde inte bra då. Och en häst ska alltid få vara häst, de ska vara i flock och inte stå ensamma i varsin hage.
Jag är inte arg på Toya mera, utan hälsar på henne regelbundet. Hon är glad när hon ser mig och kommer alltid fram och hälsar.
